2

Det blev en tjej!

För sju veckor sen fick vi vår andra tjej! Slutet av graviditeten var ganska jobbig, för jag var trött och blev sliten av att kånka på med vår tvååring.

Precis som med storasyster fick jag värkar två dagar före BF. Det höll på att strula till sig med att hitta skötare till storasyster, men som tur fick vi föra henne till dagis fastän hon egentligen skulle ha ledig dag. I bilen på väg till BB blev värkarna jättekraftiga, men ändå var jag bara 4 cm öppen då vi kom fram.

När jag låg och gjorde ctg-kurvan avstannade värkarna. Sedan då jag fick resa mig upp brakade det loss och jag blev fullt öppen på en halvtimme. Då krystvärkarna började krystade jag ut bebisen på två minuter (men sedan tog det en timme innan moderkakan kom ut). Jag sprack ingenting. Barnmorskan sade att jag är som gjord för att föda barn, hehe.

Och så lade de bebisen på bröstet och vi grät av glädje. Hon var så fin då hon låg och tittade på mig med sina ekorrögon. Vi hade lite jobbigt med amningen i början, men nu flyter det på bra. Storasyster är förstås lite förvirrad och svartsjuk, men i det stora hela har det gått bra. Tänk att vi är en tvåbarnsfamilj nu!

Annonser
1

Vecka 32

Schwoosch! Och plötsligt är jag i vecka 32. De första veckorna sniglade sig fram, men nu hänger jag inte med längre. Jag har i det stora hela mått bra. Inget spyande, men ganska trött har jag varit. Men det beror säkert mest på att jag inte har möjlighet att vila så mycket nuförtiden.

Början av graviditeten präglades av mycket rädsla och osäkerhet. Sedan fick min kollega ett missfall och jag ville inte göra något för att hon skulle må ännu sämre än vad hon redan gjorde. Mitt kungörande av graviditen för de andra kollegorna var ganska low-key och jag har fortsatt att hålla låg profil av respekt för min kollega, fastän hon har sagt att det är lugnt. Jag vet ju hur hemskt det är med gravida i ens närvaro då man själv inget hellre vill än att bli gravid.

Jag råkade ut för tre expertkommentarer om att tänk att jag blev gravid då kroppen slappnade av. Vänligt men bestämt upplyste jag dem om att om det vore så enkelt, så skulle jag ha blivit gravid första året vi försökte. Jag är glad att jag stod upp för mig själv.

Det är så annorlunda att vara gravid den här gången, för vi har fullt upp med vår tvååring. Hon har sovit dåligt i ett års tid, så vi börjar vara ganska slitna. I januari började hon dagis och har varit mer eller mindre sjuk sedan dess. Vi har inga mor- eller farföräldrar som bor i närheten som kan hjälpa oss. Vi är förstås jätteglada och tacksamma (på det sätt som bara IVF:are kan vara) över att vi ska få en bebis, men jag måste erkänna att jag oroar mig mycket för hur det ska bli. Hur vi ska klara av det och orka utan att hamna i luven på varandra hela tiden. Jag älskar min man så mycket, men ibland skulle jag bara vilja lägga ut honom på trappan.

Tre veckor kvar på jobb och sedan går jag på mammaledigt. Jag har nog inte riktigt fattat det här än.

0

Ultraljudet

Det är natt och här ligger jag sömnlös igen. Den senaste tiden har jag vaknat pigg kl 5 varje morgon, men inatt vaknade jag redan kl 4 och kan inte somna om. Då kan jag jag ju passa på och berätta om dagens ultraljud.

Jag tog ledigt från jobbet, vilket var bra, för jag var väldigt nervös före och hade orolig mage. Läkaren var försenad och vår lilla tjej sprang av och an i korridoren. Läkaren var från Estland och var mycket bättre än de två andra gynekologerna jag har haft att göra med tidigare. Han kändes professionell och varm i sitt bemötande, lite nallebjörnsaktig. Lilltjejen satt i sin stroller och blev lite nervös då han släckte lampan inför ultraljudet, men hon lugnade ner sig då hon fick se på Pippi på plattan.

Läkaren började med att konstatera att fostret är precis så stort som det ska vara. ”Syns det något hjärta?” frågade jag med mitt eget hjärta i halsgropen. Det gjorde det. När vi fick se hur det pulserade och höra hjärtslagen kom tårarna. Min man och jag utbytte en blick av lättnad. Efter det var läkaren tyst jättelänge, vilket jag tolkade som att något var fel, men han koncentrerade sig bara. Jag var helt övertygad om att fostret saknade en arm, för jag såg bara en. Jag började redan fundera på armproteser, men så sade läkaren att alla armar och ben är på plats. Nackvätskan var normal och moderkakan sitter på framsidan.

Det var alltså med lättade steg vi gick ut därifrån. Nu kanske vi kan börja tro på att vi ska få en bebis i slutet av april. Jag har redan varit på inskrivningssamtal på MVC, men inte ens där vågade jag anta att det blir en bebis av det hela.

I helgen ska vi berätta för familjerna, men resten får vänta lite till. Vi behöver lite tid att processa det hela. Samt att jag inte redan orkar börja handskas med folks nyfikenhet över om barnet blivit till på naturlig väg och eventuella åsikter om att det har lyckats på vanligt sätt för att kroppen slappnat av då vi redan har ett barn. Jag hoppas verkligen inte att folk börjar dra upp sina stories om sina bekanta som slutat försöka och sedan blivit gravida. Jag vet att alla vill väl, men ni känner säkert igen irritationskänslan jag talar om.

Men detta är bara småsaker. Jag är så lycklig just nu! Igår berättade vi åt dottern att mamma har en bebis i magen. Hon svarade inget då, men innan hon somnade på kvällen drog hon upp sin pyjamas och pekade på sin egen mage och sade: ”Bejbi masu”. Mitt hjärta smälte.

2

Vecka 10+6

Lugnet i själen efter det tidiga ultraljudet varade ungefär en vecka och sedan började jag oroa mig igen. Jag är nämligen inte illamående på morgnarna, vilket jag var när jag väntade tjejen. Nu känner jag mig bara lite illamående på kvällarna då jag är trött och har slarvat med mellanmålen. Jag var så lycklig då jag spydde härom kvällen, för det måste ju ändå betyda något? Dessutom är jag trött, men jag har inte så mycket möjlighet att vila nuförtiden. Den här veckan känner jag mig psykiskt lite svajig. Min självkänsla är i botten och jag känner mig oälskad och värdelös, fastän jag vet att det inte är sant. Jag tror jag skulle må bättre om jag skulle få träna mera, men det finns inte möjlighet till det nu. Min man är hemma med vår dotter om dagarna och jag avlöser honom efter jobbet. Före jag blev gravid tränade jag före jobbet, men det orkar jag inte nu.

Min gravida kollega på jobbet vet inte i vilken vecka hon är i och gick på ett tidigt ultraljud. De såg inget hjärta, men kunde inte säga om det var för tidigt eller om det var ett fördröjt missfall. Hon var så ledsen igår och jag var ledsen med henne. Det är några plågsamma veckor hon måste gå igenom innan hon vet. Jag gav henne rådet att göra två hcg-prov, så att man ser vartåt det lutar. Hon gick hem tidigare från jobbet och de andra kollegorna var som hökar och frågade varför av mig. Jag sade bara att hon började må lite illa och måste gå hem.

På fredag har vi vårt ultraljud i vecka 12. Vi har ingen barnvakt, så lilltjejen får följa med i strollern. Kanske hon håller sig lugn om hon får se på Pippi på paddan. Jag vågar inte tänka på hur hemskt det blir om vi får dåliga nyheter. Jag har tagit hela dagen ledig för säkerhets skull. Hoppas lille krabaten finns kvar där inne.

1

Vecka 7+6

Det var med stor bävan jag satte mig i gynekologstolen i torsdags. Jag förberedde mig för det värsta. ”Ser du något hjärta?”, frågade jag och höll andan tills svaret kom: ”Ja, det gör jag”. Och så visade hon var det fladdrade på skärmen. Hon sade att fostret är precis så stort som det ska vara och att hjärtat slår starkt. Jag var lite chockad. Det sitter så djupt inrotat i mig att vi inte kan göra barn på naturlig väg. Men nu har vi lyckats komma så här långt i alla fall. Jag sade att det här var ju ett behändigt sätt att laga barn på och gynekologen skrattade. Hon var jättehärlig. Så det var med lätta steg jag gick ut från mottagningen med bilden på den lilla krabaten.

När jag kom till jobbet berättade jag för min kollega, som blev jätteglad. Hon har en lite annan historia än jag. Hon blev hoppsan-gravid när hon var 20. Nu sex år senare beslöt de sig för att prova på nytt. Hon tog ut sin hormonspiral och blev gravid utan att få mens emellan.

Jag beslutade mig för att jag berättar för min förman bara om hon frågar något. Det har hon inte gjort hittills, men hon tittar undrande. Så jag fortsätter att tiga om vår lilla mirakelhemlighet.

0

Sömnlös

Nu är jag i vecka 7+3. Hittills har jag varit jättetrött och sovit som en klubbad säl på nätterna, men inatt är jag sömnlös. Jag har känt mig lite lugnare den senaste veckan, för jag har haft starka graviditetssymptom. Förutom trötthet, så känner jag motvilja mot vissa typer av mat (rostat bröd is da shit) och så känner jag mig lite illamående ibland. En morgon ”torrkräktes” jag (magen var tom). Nu i nattens ensamhet börjar tvivlen smyga sig fram och jag är rädd att det här inte kommer att gå vägen. På torsdag ska jag på mitt tidiga ultraljud. Min man vill inte gärna prata om graviditeten, för han är så hispig och rädd. Känner mig lite ensam i det här. Men min syster vet om det. När hon frågade mig var vi befinner oss i behandlingarna kunde jag inte ljuga henne rakt upp i anaiktet.

Idag kom min kollega (som tidigare berättade att de försöker få ett syskon till sin tjej) och anförtrodde sig åt mig. Hon är gravid i vecka 5-6. Jag gratulerade henne, men berättade inget om mig själv. Tänkte att jag kan berätta på torsdagen om det tidiga ultraljudet går bra. Helst av allt skulle jag inte vilja säga något alls, men det känns lite konstigt att inte berätta då hon har anförtrott sig åt mig. Jag blir väl tvungen att berätta åt min förman också. Jag har tidigare sagt att det med stor sannolikhet blir överföring denna månad, så hon kommer att undra. Jag vet inte, kanske man inte borde bry sig om andras känslor så mycket och bara tänka på sig själv och gå in i musselstadiet. Vad tycker ni?

2

Vecka 5+5

Förra helgen kände jag mig inte ett dugg gravid. Jag var ut och rullskidade hur långt som helst utan att det blev flåsigt och pulsen var låg. På måndag ringde jag till MVC och bad att få göra ett hcg-test. Barnmorskan som svarade var väldigt förstående och jag kunde genast ge mig iväg till laboratoriet. Den nyfikna kollegen började spekulera vilt då jag försvann utan att säga något. Som tur höll den andra kollegan, som vet om att vi är i IVF-svängen, tyst om saken.

På eftermiddagen ringde jag och frågade efter provsvaret. Hcg var 4734, vilket barnmorskan tyckte var lovande. De följande dagarna började jag känna mig gravid igen. Trött, uppblåst mage och action i tjejmagen. På torsdagen var jag på nytt blodprov och då hade hcg stigit till 11 955. Det låter ju också bra, så det är en lovande start i alla fall. Barnmorskan som jag talade med den här gången var inte alls lika empatisk. Hon ifrågasatte varför jag ens hade varit på hcg-blodprov och verkade inte så insatt i hur det kan vara då man har haft svårt att bli gravid och har fått missfall. Jag har bokat in ett tidigt ultraljud om två veckor. Den närmaste veckan blir jobbigast. Sist kom jag till vecka 6+3. Jag ber en massa böner för att den här lilla krabaten ska hållas kvar.