Vecka 32

Schwoosch! Och plötsligt är jag i vecka 32. De första veckorna sniglade sig fram, men nu hänger jag inte med längre. Jag har i det stora hela mått bra. Inget spyande, men ganska trött har jag varit. Men det beror säkert mest på att jag inte har möjlighet att vila så mycket nuförtiden.

Början av graviditeten präglades av mycket rädsla och osäkerhet. Sedan fick min kollega ett missfall och jag ville inte göra något för att hon skulle må ännu sämre än vad hon redan gjorde. Mitt kungörande av graviditen för de andra kollegorna var ganska low-key och jag har fortsatt att hålla låg profil av respekt för min kollega, fastän hon har sagt att det är lugnt. Jag vet ju hur hemskt det är med gravida i ens närvaro då man själv inget hellre vill än att bli gravid.

Jag råkade ut för tre expertkommentarer om att tänk att jag blev gravid då kroppen slappnade av. Vänligt men bestämt upplyste jag dem om att om det vore så enkelt, så skulle jag ha blivit gravid första året vi försökte. Jag är glad att jag stod upp för mig själv.

Det är så annorlunda att vara gravid den här gången, för vi har fullt upp med vår tvååring. Hon har sovit dåligt i ett års tid, så vi börjar vara ganska slitna. I januari började hon dagis och har varit mer eller mindre sjuk sedan dess. Vi har inga mor- eller farföräldrar som bor i närheten som kan hjälpa oss. Vi är förstås jätteglada och tacksamma (på det sätt som bara IVF:are kan vara) över att vi ska få en bebis, men jag måste erkänna att jag oroar mig mycket för hur det ska bli. Hur vi ska klara av det och orka utan att hamna i luven på varandra hela tiden. Jag älskar min man så mycket, men ibland skulle jag bara vilja lägga ut honom på trappan.

Tre veckor kvar på jobb och sedan går jag på mammaledigt. Jag har nog inte riktigt fattat det här än.

Ultraljudet

Det är natt och här ligger jag sömnlös igen. Den senaste tiden har jag vaknat pigg kl 5 varje morgon, men inatt vaknade jag redan kl 4 och kan inte somna om. Då kan jag jag ju passa på och berätta om dagens ultraljud.

Jag tog ledigt från jobbet, vilket var bra, för jag var väldigt nervös före och hade orolig mage. Läkaren var försenad och vår lilla tjej sprang av och an i korridoren. Läkaren var från Estland och var mycket bättre än de två andra gynekologerna jag har haft att göra med tidigare. Han kändes professionell och varm i sitt bemötande, lite nallebjörnsaktig. Lilltjejen satt i sin stroller och blev lite nervös då han släckte lampan inför ultraljudet, men hon lugnade ner sig då hon fick se på Pippi på plattan.

Läkaren började med att konstatera att fostret är precis så stort som det ska vara. ”Syns det något hjärta?” frågade jag med mitt eget hjärta i halsgropen. Det gjorde det. När vi fick se hur det pulserade och höra hjärtslagen kom tårarna. Min man och jag utbytte en blick av lättnad. Efter det var läkaren tyst jättelänge, vilket jag tolkade som att något var fel, men han koncentrerade sig bara. Jag var helt övertygad om att fostret saknade en arm, för jag såg bara en. Jag började redan fundera på armproteser, men så sade läkaren att alla armar och ben är på plats. Nackvätskan var normal och moderkakan sitter på framsidan.

Det var alltså med lättade steg vi gick ut därifrån. Nu kanske vi kan börja tro på att vi ska få en bebis i slutet av april. Jag har redan varit på inskrivningssamtal på MVC, men inte ens där vågade jag anta att det blir en bebis av det hela.

I helgen ska vi berätta för familjerna, men resten får vänta lite till. Vi behöver lite tid att processa det hela. Samt att jag inte redan orkar börja handskas med folks nyfikenhet över om barnet blivit till på naturlig väg och eventuella åsikter om att det har lyckats på vanligt sätt för att kroppen slappnat av då vi redan har ett barn. Jag hoppas verkligen inte att folk börjar dra upp sina stories om sina bekanta som slutat försöka och sedan blivit gravida. Jag vet att alla vill väl, men ni känner säkert igen irritationskänslan jag talar om.

Men detta är bara småsaker. Jag är så lycklig just nu! Igår berättade vi åt dottern att mamma har en bebis i magen. Hon svarade inget då, men innan hon somnade på kvällen drog hon upp sin pyjamas och pekade på sin egen mage och sade: ”Bejbi masu”. Mitt hjärta smälte.

Vecka 7+6

Det var med stor bävan jag satte mig i gynekologstolen i torsdags. Jag förberedde mig för det värsta. ”Ser du något hjärta?”, frågade jag och höll andan tills svaret kom: ”Ja, det gör jag”. Och så visade hon var det fladdrade på skärmen. Hon sade att fostret är precis så stort som det ska vara och att hjärtat slår starkt. Jag var lite chockad. Det sitter så djupt inrotat i mig att vi inte kan göra barn på naturlig väg. Men nu har vi lyckats komma så här långt i alla fall. Jag sade att det här var ju ett behändigt sätt att laga barn på och gynekologen skrattade. Hon var jättehärlig. Så det var med lätta steg jag gick ut från mottagningen med bilden på den lilla krabaten.

När jag kom till jobbet berättade jag för min kollega, som blev jätteglad. Hon har en lite annan historia än jag. Hon blev hoppsan-gravid när hon var 20. Nu sex år senare beslöt de sig för att prova på nytt. Hon tog ut sin hormonspiral och blev gravid utan att få mens emellan.

Jag beslutade mig för att jag berättar för min förman bara om hon frågar något. Det har hon inte gjort hittills, men hon tittar undrande. Så jag fortsätter att tiga om vår lilla mirakelhemlighet.

Att öppna dörren

När en IVF-behandling närmar sig öppnas samtidigt en dörr till ett rum, dit jag har stoppat undan alla jobbiga känslor och tankar som har med infertiliteten att göra. I det längsta har jag försökt hålla dörren stängd, men sakta, sakta öppnas den. Jag känner mig tacksam över att vi har vår lilla tjej, men samtidigt tycker jag fortfarande det är orättvist att jag ska proppas full med hormoner och fläka ut mig i gynstolen, medan de flesta andra blir gravida efter en flaska rödvin. För dem är barnaskapande förknippat med något positivt och de har säkert svårt att förstå varför jag inte tycker det är ”spännande” eller ”roligt” att försöka bli gravid.

Jag har inte berättat åt så många att vi ska göra syskonförsök, just för att jag orkar inte med den naiva optimismen. Vi har varit med om lite för mycket för att jag ska våga vara positiv och småprata om våra behandlingar som om det vore tandläkarbesök. Efter missfallet i februari var det som om något gick sönder i mitt hjärta och efter det har jag extremt svårt att tala om våra fertilitetsproblem. Härom dagen var vi fyra tjejer i kafferummet på jobbet och två av dem pratade om hur vanligt det är med infertilitetsproblen. Den ena var så tacksam att hon blev gravid genast, för de började försöka när hon var ganska gammal. Jag tror att de fått veta ryktesvägen vad vi har gått igenom, men jag förmådde mig inte att öppna munnen och berätta. Det är för skört.

Fastän jag inte hade tänkt berätta om vårt kommande syskonförsök på min avdelning, gjorde jag det ändå för en tjej, för hon påverkas av att jag kommer att vara borta från jobbet. Genast tändes en glimt i hennes ögon och hon sade ”vad roligt”. Jag bad henne att inte säga åt någon, men jag är lite rädd för att hon kommer att berätta för den supernyfikna kollegan. Hon berättade att de också ska försöka ”skaffa” ett till barn. (I värsta fall måste jag gå igenom hela IVF-rumban medan det är gravidboom på jobbet… igen!) Jag ångrar lite att jag berättade. Jag vill inte att folk ska veta exakt vilken dag överföringen är och när jag ska göra graviditetstestet. Jag känner mig som en apa i bur. Det känns som att ingen vill vara där för mig mitt i det svåra (kanske dels för att de inte ens fattar att det är jobbigt), utan de vill bara veta om det lyckas eller inte. Jag vet att de bryr sig om mig, men jag känner mig ändå som en livs levande dokusåpa.

 

Dag 21

Efter att ha testat blankt i en vecka och fått ett svagt teststreck igår, visade ägglossningstestet positivt idag på eftermiddagen. Några timmar före hade jag så ont i magen att det kändes som att äggstockarna skulle explodera. Ägget måste ha varit svårlossat. Visst är jag glad över att ha ägglossning igen, men varför kunde den inte komma en dag tidigare? Nu blir det ingen överföring, eftersom helgen kommer emot. Det blir hormonell cykel i höst istället. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra ett ägglossningstest i hela mitt liv. Det är det jag hatar mest med IVF:andet: den spända förväntan på att kroppen borde bete sig på ett visst sätt. Men klart som fan att den inte gör det med den stressen som ligger på. Jag vet att det finns så mycket hemskheter och sjukdomar i världen att jag inte har rätt att bli ledsen över en utebliven överföring. Samt att vi redan har den sötaste lilla tös som finns. Men i mitt eget lilla mikrouniversum fäller jag ändå en liten tår.

Ingen action i tjejmagen

Dagens ultraljud bekräftade det jag redan misstänkte: det är ingen action på gång i tjejmagen. Läkaren såg ingen ledande follikel, bara en äggblåsa som var 13 mm och vätska i buken. Hon trodde inte att jag hade haft någon ägglossning förra månaden. Hon visste inte om ägglossningen bara är trögstartad den här månaden eller om den uteblir igen. Hon hade ingen förklaring till varför det är så här. Ibland uteblir ägglossningar utan orsak och ibland har man längre cyklar. Det kan möjligen ha något att göra med missfallet. Mina skölkörtelprov är bra, så det beror inte på åldern.

Läkaren sade att jag ska fortsätta med ägglossningstesten veckan ut. Om överföringen inte blir av den här gången, får vi göra hormonstimulerad cykel i augusti, om vi vill. Efteråt kände jag mig lite nere, så det kändes skönt att ha ledigt resten av dagen. Nu känns det som att två månader inte är så lång tid att vänta. Vi får njuta av sommaren med vår lilla tjej och jag kanske kan vara med i ett halvmarathon eller nå’t.

Att släppa taget

Så var det dags för ägglossningsbingon igen. Med den skillnaden att jag inte bara nojar över att få ägglossning på fel dag, utan nu finns det även risk för att jag inte alls får någon ägglossning. Idag är det dag 15 och ägglossningstestet är så negativt som det bara kan bli. Ingen molvärk i magen heller. Den här gången kör jag med RFSU:s stickor och testar på eftermiddagen, vilket inte är så praktiskt då jag är på jobbet. Dessutom är det sjukt jobbigt att hålla sig i fyra timmar, för jag dricker så mycket vatten. Jag måste försöka dricka mindre, så blir inte urinen så utspädd heller.

Imorgon ska jag på ultraljud. Det är senare i cykeln än vanligt, för läkaren har varit på semester. Till först tänkte jag inte ens få någon tid, men sköterskan förbarmade väl sig då hon tyckte att jag lät så besviken. Om jag testar positivt mellan dag 16 och 20 blir det överföring nästa vecka, men jag har inte så höga förväntningar på att testet ska visa positivt överhuvudtaget.

Det enda sättet att behålla förståndet i allt det här är att släppa taget och acceptera att det inte finns någonting jag kan göra för att påverka situationen. Jag har börjat göra yoga och jag tror på allvar det har hjälpt mig med att gilla läget. Det är som det är och det blir vad det blir, hälsar yogin.

Missad eller utebliven ägglossning

Ägglossningstestet visade inte positivt den här månaden. Antingen missade jag LH-stegringen (testade jag för tidigt på morgonen?) eller så hade jag ingen ägglossning alls. På sjukhuset sade de att vi provar en gång till och händer samma sak igen så kör vi med hormonell cykel. Jag har aldrig varit med om det här förr. Konstiga kropp. Nåja, jag behöver ju inte noja över tvillingar i alla fall. Nu har jag pms och gör mitt bästa för att inte tolka besvären som graviditetssymptom.

Is i magen

Jag skulle ju vara så mycket coolare den här gången. Kissa på ägglossningsstickorna lite sådär casual och inte ha stenkoll på vilka dagar testet borde visa positivt. Jo tjena. I lördags på cykeldag 14 gjorde jag tre ägglossningstest. Och jag använder Clearblues digitaltest som är så dyra att man kunde tro att de är gjorda av guld. De tre testen var förstås negativa. En liten tillstymmelse till teststreck kunde skönjas. Jag kom inte ihåg från förra omgången jag testade om strecket gradvis skulle bli starkare eller om det kunde bli starkt över en natt.

Anyways, jag hade läkarens ord ringande i öronen om att testet kommer att visa positivt på dag 15 eller 16, ergo det är kört. Addera till ekvationen den på Familjeliv omtalade ägglossningsflytningen och lite skumppa på valborgsmässoafton och resultatet blir tadaa… oskyddat sex! Döm om min förvåning då ägglossningstestet fortfarande visade negativt dag 16 och 17. Teststrecket hade dock blivit starkare och ägglossningsvärken från helvetet hade infunnit sig. Det här måste vara världshistoriens mest utdragna ägglossning.

Om jag testar positivt de närmaste dagarna blir överföringen alltså av. Nu spökar det trevliga valborgssexet på dag 15 i mitt huvud: tänk om jag har fuckat upp det här. Tvillingar vore ju nice, men vad tycker det inflyttande IVF-embryot om det redan bor någon i livmodern? Skulle det ens vara möjligt för en graviditet att fortsätta med de förutsättningarna? Chansen är förstås liten att jag skulle bli naturligt gravid, men det lyckades ju för tre månader sedan. Jag vågar inte säga något till sjukhuset med risk för att överföringen inte blir av. Är det dumt?

P.g.a. lördagens ivriga testande, så är ägglossningsstickorna som jag beställde på nätet slut. Idag har jag varit på stadens alla apotek och förfasats över att stickorna är mer än dubbelt så dyra som på nätet. Det var bara att bita i det sura äpplet och hyvla kortet. Vi har det verkligen inte fett just nu, så det här var höjden av onödighet.

Och för den som undrar hur det går med skvallret på jobbet, så sade min förman att jag bara hann utanför dörren i fredags, så försökte min nyfikna kollega pumpa ut information om vart jag skulle. Hon visste nog redan vad det var frågan om. Inte roligt!

VUL

Idag, på dag 13, var det dags för ultraljud. Eftersom sjukhuset där överföringen görs är stängt på helgerna, borde ägglossningstestet visa positivt imorgon för att vi ska få åka dit denna cykel. Precis som jag själv kände, trodde läkaren att jag kommer att testa positivt först på söndag eller måndag. Så ingen överföring denna gång. Men det kändes bra att få bekräftat att allt såg bra ut och att det inte är bråttom. Jag blev full i skratt då läkaren ordinerade oss att ha sex då ägglossningstestet visar positivt och sedan två dagar efteråt. Jag sade att jag är rädd för missfall igen, men hon sade att det finns ju ingen garanti för att överföringen slutar lyckligt heller. Läkaren var jättetrevlig och frågade mycket om vår lilla tjej. Kanske hon försöker kompensera för senast, då hennes diagnos på ofostrig graviditet (till all lycka) inte stämde.

Efteråt åt jag lunch med en kompis och shoppade loss på stan. Det har inte blivit många sådana dagar det senaste året, så det var trevligt. Och för den som undrar så lyckades jag smita från jobbet utan att allt för många undrade något. Kanske de anar, men är för finkänsliga för att fråga, hoppas jag.