Det är natt och här ligger jag sömnlös igen. Den senaste tiden har jag vaknat pigg kl 5 varje morgon, men inatt vaknade jag redan kl 4 och kan inte somna om. Då kan jag jag ju passa på och berätta om dagens ultraljud.
Jag tog ledigt från jobbet, vilket var bra, för jag var väldigt nervös före och hade orolig mage. Läkaren var försenad och vår lilla tjej sprang av och an i korridoren. Läkaren var från Estland och var mycket bättre än de två andra gynekologerna jag har haft att göra med tidigare. Han kändes professionell och varm i sitt bemötande, lite nallebjörnsaktig. Lilltjejen satt i sin stroller och blev lite nervös då han släckte lampan inför ultraljudet, men hon lugnade ner sig då hon fick se på Pippi på plattan.
Läkaren började med att konstatera att fostret är precis så stort som det ska vara. ”Syns det något hjärta?” frågade jag med mitt eget hjärta i halsgropen. Det gjorde det. När vi fick se hur det pulserade och höra hjärtslagen kom tårarna. Min man och jag utbytte en blick av lättnad. Efter det var läkaren tyst jättelänge, vilket jag tolkade som att något var fel, men han koncentrerade sig bara. Jag var helt övertygad om att fostret saknade en arm, för jag såg bara en. Jag började redan fundera på armproteser, men så sade läkaren att alla armar och ben är på plats. Nackvätskan var normal och moderkakan sitter på framsidan.
Det var alltså med lättade steg vi gick ut därifrån. Nu kanske vi kan börja tro på att vi ska få en bebis i slutet av april. Jag har redan varit på inskrivningssamtal på MVC, men inte ens där vågade jag anta att det blir en bebis av det hela.
I helgen ska vi berätta för familjerna, men resten får vänta lite till. Vi behöver lite tid att processa det hela. Samt att jag inte redan orkar börja handskas med folks nyfikenhet över om barnet blivit till på naturlig väg och eventuella åsikter om att det har lyckats på vanligt sätt för att kroppen slappnat av då vi redan har ett barn. Jag hoppas verkligen inte att folk börjar dra upp sina stories om sina bekanta som slutat försöka och sedan blivit gravida. Jag vet att alla vill väl, men ni känner säkert igen irritationskänslan jag talar om.
Men detta är bara småsaker. Jag är så lycklig just nu! Igår berättade vi åt dottern att mamma har en bebis i magen. Hon svarade inget då, men innan hon somnade på kvällen drog hon upp sin pyjamas och pekade på sin egen mage och sade: ”Bejbi masu”. Mitt hjärta smälte.