Vecka 32

Schwoosch! Och plötsligt är jag i vecka 32. De första veckorna sniglade sig fram, men nu hänger jag inte med längre. Jag har i det stora hela mått bra. Inget spyande, men ganska trött har jag varit. Men det beror säkert mest på att jag inte har möjlighet att vila så mycket nuförtiden.

Början av graviditeten präglades av mycket rädsla och osäkerhet. Sedan fick min kollega ett missfall och jag ville inte göra något för att hon skulle må ännu sämre än vad hon redan gjorde. Mitt kungörande av graviditen för de andra kollegorna var ganska low-key och jag har fortsatt att hålla låg profil av respekt för min kollega, fastän hon har sagt att det är lugnt. Jag vet ju hur hemskt det är med gravida i ens närvaro då man själv inget hellre vill än att bli gravid.

Jag råkade ut för tre expertkommentarer om att tänk att jag blev gravid då kroppen slappnade av. Vänligt men bestämt upplyste jag dem om att om det vore så enkelt, så skulle jag ha blivit gravid första året vi försökte. Jag är glad att jag stod upp för mig själv.

Det är så annorlunda att vara gravid den här gången, för vi har fullt upp med vår tvååring. Hon har sovit dåligt i ett års tid, så vi börjar vara ganska slitna. I januari började hon dagis och har varit mer eller mindre sjuk sedan dess. Vi har inga mor- eller farföräldrar som bor i närheten som kan hjälpa oss. Vi är förstås jätteglada och tacksamma (på det sätt som bara IVF:are kan vara) över att vi ska få en bebis, men jag måste erkänna att jag oroar mig mycket för hur det ska bli. Hur vi ska klara av det och orka utan att hamna i luven på varandra hela tiden. Jag älskar min man så mycket, men ibland skulle jag bara vilja lägga ut honom på trappan.

Tre veckor kvar på jobb och sedan går jag på mammaledigt. Jag har nog inte riktigt fattat det här än.

Ultraljudet

Det är natt och här ligger jag sömnlös igen. Den senaste tiden har jag vaknat pigg kl 5 varje morgon, men inatt vaknade jag redan kl 4 och kan inte somna om. Då kan jag jag ju passa på och berätta om dagens ultraljud.

Jag tog ledigt från jobbet, vilket var bra, för jag var väldigt nervös före och hade orolig mage. Läkaren var försenad och vår lilla tjej sprang av och an i korridoren. Läkaren var från Estland och var mycket bättre än de två andra gynekologerna jag har haft att göra med tidigare. Han kändes professionell och varm i sitt bemötande, lite nallebjörnsaktig. Lilltjejen satt i sin stroller och blev lite nervös då han släckte lampan inför ultraljudet, men hon lugnade ner sig då hon fick se på Pippi på plattan.

Läkaren började med att konstatera att fostret är precis så stort som det ska vara. ”Syns det något hjärta?” frågade jag med mitt eget hjärta i halsgropen. Det gjorde det. När vi fick se hur det pulserade och höra hjärtslagen kom tårarna. Min man och jag utbytte en blick av lättnad. Efter det var läkaren tyst jättelänge, vilket jag tolkade som att något var fel, men han koncentrerade sig bara. Jag var helt övertygad om att fostret saknade en arm, för jag såg bara en. Jag började redan fundera på armproteser, men så sade läkaren att alla armar och ben är på plats. Nackvätskan var normal och moderkakan sitter på framsidan.

Det var alltså med lättade steg vi gick ut därifrån. Nu kanske vi kan börja tro på att vi ska få en bebis i slutet av april. Jag har redan varit på inskrivningssamtal på MVC, men inte ens där vågade jag anta att det blir en bebis av det hela.

I helgen ska vi berätta för familjerna, men resten får vänta lite till. Vi behöver lite tid att processa det hela. Samt att jag inte redan orkar börja handskas med folks nyfikenhet över om barnet blivit till på naturlig väg och eventuella åsikter om att det har lyckats på vanligt sätt för att kroppen slappnat av då vi redan har ett barn. Jag hoppas verkligen inte att folk börjar dra upp sina stories om sina bekanta som slutat försöka och sedan blivit gravida. Jag vet att alla vill väl, men ni känner säkert igen irritationskänslan jag talar om.

Men detta är bara småsaker. Jag är så lycklig just nu! Igår berättade vi åt dottern att mamma har en bebis i magen. Hon svarade inget då, men innan hon somnade på kvällen drog hon upp sin pyjamas och pekade på sin egen mage och sade: ”Bejbi masu”. Mitt hjärta smälte.

Vecka 10+6

Lugnet i själen efter det tidiga ultraljudet varade ungefär en vecka och sedan började jag oroa mig igen. Jag är nämligen inte illamående på morgnarna, vilket jag var när jag väntade tjejen. Nu känner jag mig bara lite illamående på kvällarna då jag är trött och har slarvat med mellanmålen. Jag var så lycklig då jag spydde härom kvällen, för det måste ju ändå betyda något? Dessutom är jag trött, men jag har inte så mycket möjlighet att vila nuförtiden. Den här veckan känner jag mig psykiskt lite svajig. Min självkänsla är i botten och jag känner mig oälskad och värdelös, fastän jag vet att det inte är sant. Jag tror jag skulle må bättre om jag skulle få träna mera, men det finns inte möjlighet till det nu. Min man är hemma med vår dotter om dagarna och jag avlöser honom efter jobbet. Före jag blev gravid tränade jag före jobbet, men det orkar jag inte nu.

Min gravida kollega på jobbet vet inte i vilken vecka hon är i och gick på ett tidigt ultraljud. De såg inget hjärta, men kunde inte säga om det var för tidigt eller om det var ett fördröjt missfall. Hon var så ledsen igår och jag var ledsen med henne. Det är några plågsamma veckor hon måste gå igenom innan hon vet. Jag gav henne rådet att göra två hcg-prov, så att man ser vartåt det lutar. Hon gick hem tidigare från jobbet och de andra kollegorna var som hökar och frågade varför av mig. Jag sade bara att hon började må lite illa och måste gå hem.

På fredag har vi vårt ultraljud i vecka 12. Vi har ingen barnvakt, så lilltjejen får följa med i strollern. Kanske hon håller sig lugn om hon får se på Pippi på paddan. Jag vågar inte tänka på hur hemskt det blir om vi får dåliga nyheter. Jag har tagit hela dagen ledig för säkerhets skull. Hoppas lille krabaten finns kvar där inne.

Vecka 7+6

Det var med stor bävan jag satte mig i gynekologstolen i torsdags. Jag förberedde mig för det värsta. ”Ser du något hjärta?”, frågade jag och höll andan tills svaret kom: ”Ja, det gör jag”. Och så visade hon var det fladdrade på skärmen. Hon sade att fostret är precis så stort som det ska vara och att hjärtat slår starkt. Jag var lite chockad. Det sitter så djupt inrotat i mig att vi inte kan göra barn på naturlig väg. Men nu har vi lyckats komma så här långt i alla fall. Jag sade att det här var ju ett behändigt sätt att laga barn på och gynekologen skrattade. Hon var jättehärlig. Så det var med lätta steg jag gick ut från mottagningen med bilden på den lilla krabaten.

När jag kom till jobbet berättade jag för min kollega, som blev jätteglad. Hon har en lite annan historia än jag. Hon blev hoppsan-gravid när hon var 20. Nu sex år senare beslöt de sig för att prova på nytt. Hon tog ut sin hormonspiral och blev gravid utan att få mens emellan.

Jag beslutade mig för att jag berättar för min förman bara om hon frågar något. Det har hon inte gjort hittills, men hon tittar undrande. Så jag fortsätter att tiga om vår lilla mirakelhemlighet.

Sömnlös

Nu är jag i vecka 7+3. Hittills har jag varit jättetrött och sovit som en klubbad säl på nätterna, men inatt är jag sömnlös. Jag har känt mig lite lugnare den senaste veckan, för jag har haft starka graviditetssymptom. Förutom trötthet, så känner jag motvilja mot vissa typer av mat (rostat bröd is da shit) och så känner jag mig lite illamående ibland. En morgon ”torrkräktes” jag (magen var tom). Nu i nattens ensamhet börjar tvivlen smyga sig fram och jag är rädd att det här inte kommer att gå vägen. På torsdag ska jag på mitt tidiga ultraljud. Min man vill inte gärna prata om graviditeten, för han är så hispig och rädd. Känner mig lite ensam i det här. Men min syster vet om det. När hon frågade mig var vi befinner oss i behandlingarna kunde jag inte ljuga henne rakt upp i anaiktet.

Idag kom min kollega (som tidigare berättade att de försöker få ett syskon till sin tjej) och anförtrodde sig åt mig. Hon är gravid i vecka 5-6. Jag gratulerade henne, men berättade inget om mig själv. Tänkte att jag kan berätta på torsdagen om det tidiga ultraljudet går bra. Helst av allt skulle jag inte vilja säga något alls, men det känns lite konstigt att inte berätta då hon har anförtrott sig åt mig. Jag blir väl tvungen att berätta åt min förman också. Jag har tidigare sagt att det med stor sannolikhet blir överföring denna månad, så hon kommer att undra. Jag vet inte, kanske man inte borde bry sig om andras känslor så mycket och bara tänka på sig själv och gå in i musselstadiet. Vad tycker ni?

Vecka 5+5

Förra helgen kände jag mig inte ett dugg gravid. Jag var ut och rullskidade hur långt som helst utan att det blev flåsigt och pulsen var låg. På måndag ringde jag till MVC och bad att få göra ett hcg-test. Barnmorskan som svarade var väldigt förstående och jag kunde genast ge mig iväg till laboratoriet. Den nyfikna kollegen började spekulera vilt då jag försvann utan att säga något. Som tur höll den andra kollegan, som vet om att vi är i IVF-svängen, tyst om saken.

På eftermiddagen ringde jag och frågade efter provsvaret. Hcg var 4734, vilket barnmorskan tyckte var lovande. De följande dagarna började jag känna mig gravid igen. Trött, uppblåst mage och action i tjejmagen. På torsdagen var jag på nytt blodprov och då hade hcg stigit till 11 955. Det låter ju också bra, så det är en lovande start i alla fall. Barnmorskan som jag talade med den här gången var inte alls lika empatisk. Hon ifrågasatte varför jag ens hade varit på hcg-blodprov och verkade inte så insatt i hur det kan vara då man har haft svårt att bli gravid och har fått missfall. Jag har bokat in ett tidigt ultraljud om två veckor. Den närmaste veckan blir jobbigast. Sist kom jag till vecka 6+3. Jag ber en massa böner för att den här lilla krabaten ska hållas kvar.

Gravid igen

Den hemska pms:en visade sig vara något annat. Jag är gravid. Jag misstänkte det lite, för jag fick väldigt trött rygg då jag var ut och sprang. Och dagen före testet svällde min mage upp som en ballong. Och så hatade jag inte världen och mig själv (som jag gör vid pms), utan var bara lite gråtmild.

När jag satt med det positiva graviditetstestet i min hand, kände jag ingen glädje, bara rädsla. Tänk om det blir missfall igen, hur ska jag orka? Och hur ska jag orka de här veckorna innan jag vet mera säkert? Jag vågar inte öppna mitt hjärta och känna glädje, för allt är så skört, så skört. Jag hade accepterat att vi inte kan få barn på det vanliga sättet. Hur skulle det ens kunna vara en möjlighet? Nu gör jag mitt bästa för att försöka leva med ångesten, istället för att trycka undan den genom att motionera som en galning eller äta en massa choklad. Yogagirl talar om att man ska ”just sit with the pain”. Så det gör jag. Vecka 4+5 i dag.

Konstaterat missfall

Det var tur att jag var förberedd på att det var missfall då jag besökte läkaren i morse, för han borde verkligen jobba på sin sociala kompetens och empati då han ger dåliga besked. Han satt och läste resultaten från blodproven på sin datorskärm och konstaterade att det var ett tidigt missfall utan att ens titta mig i ögonen. Så var det dags att göra ultraljudet. Precis som förra gången låg jag uppfläkt i gynstolen och väntade medan han fipplade med datorn som var kopplad till ultraljudsmaskinen. Vilken tur att man har varit med om X antal ultraljud förut, så att man är ganska härdad vid det här laget. På skärmen syntes en tom livmoder. Som tur hade allting blött ut av sig själv på en vecka. Mitt i allt elände kände jag en stor lättnad över att det var över.

När jag kom hem ringde jag till vår IVF-poliklinik och frågade hur många menscykler man måste vänta innan man får göra en frysåterföring. Åtminstone en cykel, men helst två cyklar var svaret. De ville också att jag skulle göra ett blodprov till, för att säkerställa att HCG verkligen är på väg nedåt. Tydligen har de sett fall där HCG har börjat stiga och det har varit ett utomkvedshavandeskap.

Känslomässigt vet jag inte riktigt var jag är på kartan. Det känns inte så hemskt jobbigt, eftersom graviditeten inte var så långt framskriden. Dessutom var detta något av en ”bonusrunda”. Vi hade inte investerat något i det här, förutom förhoppningar. När vi har gjort IVF har vi investerat mycket tid, pengar och känslor i försöket. Jag tror jag skulle vara betydligt mera knäckt om jag skulle ha fått missfall efter ett IVF-försök. Men samtidigt är det nog en sorg som behöver bearbetas. När jag t.ex. såg en bild på Instagram av min svägerskas bebis, så började jag gråta. Inte för att jag missunnar henne glädjen att ha en bebis, men bara tanken på trinda små bebislår och runda bebiskinder fick mig så ledsen. Jag tröstade mig själv med att krama min ettåring de få minuter som hon hade ro att sitta stilla i min famn.

Min man och jag ska fundera lite på hur vi ska göra med nästa försök. Vi tänker låta kroppen vila en månad. Sedan är frågan om vi ska försöka hemma nästa månad för att se om det skulle lyckas naturligt igen. Men om jag blir gravid och om det blir missfall igen, så skjuts frysförsöket upp till hösten i så fall. Min man tycker vi ska satsa allt på frysförsöket, men jag är lite osäker. Nu ska vi släppa allt det här för en stund och tänka på annat.

HCG har sjunkit

Med hjärtat i halsgropen ringde jag till polikliniken i morse. HCG har sjunkit till 127, så det är kört.

Efter samtalet unnade jag mig själv tio minuters fulgråt. Lilla tjejen har aldrig sett någon gråta förut och trodde att jag skrattade. Sedan skärpte jag mig och tog itu med dagsrutinerna. Det går inte att bryta ihop med en ettåring i huset, vilket är på både gott och ont. Jag är så glad att vi har henne.

Jag har ultraljudstid på fredag och då ska vi kolla hur det ser ut. Hoppas allt har kommit ut. Orkar inte med det blodbad som medicinerna ger upphov till, eller ännu värre: en skrapning. Men man orkar med mer än man tror. Jag vill bara att det här ska vara över nu.

Ångesten

Det bådar inte gott, för blödningen fortsätter. Det är inte fråga om några stora mängder, men det minskar inte heller. Magontet höll på bara tre dagar, så det känns skönt att det har slutat i alla fall. Det verkar inte spela någon roll om jag tränar eller inte, så nu har jag kört igång med träningen igen. Min hjärna behöver sina endorfiner.

Imorgon får jag veta om hcg-nivån stigit eller inte. Jag känner sån ångest inför att ringa det där samtalet imorgon. Så länge jag inte vet kan jag hoppas att allt ska gå bra. Jag kan intala mig själv att allt kommer att gå som förra gången. Imorgon kan det hända att vi måste inse att missfallet är ett faktum. I så fall kommer vi att ta oss igenom det också, men jag orkar inte gråta och vara ledsen. Mina nerver är helt slut efter åren i IVF-träsket.